Plattsöm på ett vävband: varför nylon är svårare än bomull

Om du har broderat själv känner du redan den här sömmen. Plattsöm är det svenska ordet och det är det ord svenskar faktiskt söker på, ungefär femhundra gånger i månaden med varianter. Satinsöm, som är broderibranschens maskinord, söker ingen på alls.

Så det här är inte en text som förklarar plattsöm för dig. Det är en text om vad som händer när du lägger den på ett underlag som inte ger sig.

Vad sömmen gör

Plattsöm lägger stygn parallellt tvärs över en form, tätt intill varandra, tills formen är helt fylld. Ingen bakgrund syns igenom och tråden ligger i en riktning, vilket är det som ger den sin glans: allt garn i ett stygnfält reflekterar ljus åt samma håll.

Det är också hela anledningen att den används till bokstäver. Ett fyllt stygnfält har en skarp kant mot underlaget, och en skarp kant är vad ögat behöver för att läsa en bokstav på håll. En glesare söm ger en luddig kant och en bokstav som suddas ut på fem meters avstånd.

Ensidig och liksidig

Att svenskar söker på båda de orden säger något: den som söker på plattsöm är oftast inte nybörjare. Skillnaden ligger i undersidan. En liksidig plattsöm har lika mycket garn på båda sidor av tyget, alltså dubbel materialåtgång men en baksida som ser ut som framsidan. En ensidig lägger nästan allt garn på ovansidan och bara små steg på undersidan.

På ett hundhalsband är undersidan den som ligger mot hundens hals, och där vill du inte ha garn. Vår söm är därför ensidig i den meningen, och undersidan är dessutom avslutad så att inget stygn ligger emot huden.

Fyra saker som gör ett vävband svårare

Broderar du ett namn på en handduk eller ett kuddfodral arbetar du med ett tyg som ger sig lite för nålen och som du kan spänna i en ram. Ett vävband är inget av det.

Det ger sig inte. Nylonvävens trådar ligger tätt och nålen måste hitta mellan dem eller gå igenom en tråd. Går den igenom en tråd svagar den väven, vilket inte syns men finns. Stygntätheten måste därför hållas nere jämfört med bomull, och det är den enskilt viktigaste inställningen.

Det tänjer sig i längden. Ett band under nål vill dras framåt av maskinens matning. Stabiliseras det inte blir bokstäverna vågiga, för väven rör sig medan sömmen läggs. Det är det vanligaste felet på ett broderat band och det är ett processfel och inte ett materialfel.

Det är smalt. Ett Classic-band är 20 mm i S och M och 25 mm (L/XL; S/M: 20 mm) i L och XL. Räknar man bort marginal upp och ner finns en begränsad höjd för bokstaven, och den höjden bestämmer hur många tecken som får plats i längden. Det är därför gränsen ligger vid tio tecken och inte vid tolv.

Det får inte ha lösa trådar. På en handduk kan du fästa på baksidan och klippa. På ett halsband som gnids mot en hals varje dag måste varje trådände vara låst, för en lös ände blir en ögla och en ögla dras ut.

Vad som avgör om en bokstav blir läsbar

Tre saker, i den ordningen.

1. Stygnens riktning. Lägger man alla stygn i samma riktning genom en hel bokstav blir vissa partier matta och andra glansiga beroende på ljuset. Riktningen behöver följa formen, alltså vända i en böj, och det är just den delen som är hantverk snarare än inställning.
2. Stygnlängden. Ett för långt stygn i en bred bokstavsdel ligger löst och kan hakas upp. Ett för kort blir tjockt och styvt. Breda partier delas därför i två fält i stället för att fyllas med ett långt stygn.
3. Kontrasten mot bandet. Den bästa sömmen i världen läses inte om kulören ligger nära bandets färg. Det är det enda av de tre du bestämmer själv.

Varför vi inte broderar gemena bokstäver

En praktisk följd som är värd att veta. Gemena bokstäver med underhäng, som g, j och y, behöver höjd under baslinjen, och den höjden finns inte på ett band som redan är smalt. Antingen kapas underhänget, vilket ser ut som ett fel, eller krymper hela bokstaven, vilket gör alla andra bokstäver mindre.

Därför syr namnet ut i versaler. Det är inte en stilistisk preferens utan vad höjden tillåter, och det är samma anledning som gör att tio tecken är gränsen.

Underlägget under sömmen

Det finns ett steg som inte syns på det färdiga bandet och som avgör mer än plattsömmen själv. Innan de täckande stygnen läggs sys ett underlägg, alltså en gles söm som bygger upp formen och binder ihop underlaget.

Underlägget gör tre saker samtidigt. Det håller väven stilla så att den inte kan förskjutas under den täta sömmen. Det lyfter bokstaven en aning så att den får en kant med djup i stället för att ligga helt platt. Och det ger de täckande stygnen något att fästa i som inte är själva väven, vilket är det som gör att tätheten kan hållas nere utan att formen blir gles.

Utan underlägg blir en plattsöm på ett vävband platt, luddig i kanten och ojämn i tätheten. Det är det tydligaste sättet att se om ett broderat namn är gjort av någon som har gjort det förut: titta på kanten i sidoljus och se om bokstaven har en kant eller bara slutar.

Vad du kan göra själv

Om du broderar och vill lägga ett namn på ett band du redan har: sänk stygntätheten jämfört med tyg, stabilisera bandet med ett rivbart mellanlägg på undersidan och dra det inte stramt i ramen, för då tänjer du väven innan du börjar. Sy inte över kanten. Och räkna med att första försöket blir vågigt, för det blir allas.